dahlbergsara

Jag antar att jag har haft det nästan för bra. Att allt som kommer upp och händer nu jämförs. Jag har för stora förhoppningar att saker nog är bättre, men dom är inte det. Inte vad jag inser i alla fall. Jag måste bara lära mig att ingenting kommer bli som förut, att saker visst kommer bli bättre. Men när det händer får tiden avgöra. Men det kommer hända. Jag vet att det kommer hända. Jag förstår inte varför jag alltid ska gräva ner mig, ge upp och inte lyckas ta mig upp någongång. Det känns som att jag klättrar och klättrar. När jag väl har kommit en bit så kommer det alltid nånting och buttar tillbaka mig. Varför? Sträck ut en hand och dra mig upp i stället förhelvete.